2023:8 Marineffekten | Ladda ned som PDF
Marineffekten
Sanna Marin (SDP) väckte under sin tid som statsminister stor massmedial uppmärksamhet, med ett internationellt genomslag som är unikt för en finländsk politiker. Uppmärksamheten kring Marin aktualiserar frågan om vilket betydelse partiledarna har för väljarnas röstningsbeslut. Frågan har gäckat valforskare under flera decennier. Partiledaren fungerar som partiets ansikte utåt och ges därför mycket utrymme i den offentliga debatten. Dessutom sägs ofta att politiken över tid har blivit alltmer personorienterad (Karvonen, 2010). Men att bevisa att partiernas ledare påverkar väljarnas röstningsbeteende har visat sig svårt. Det är helt enkelt en utmanande uppgift att särskilja väljarnas uppfattningar om partierna som kollektiva organisationer och om deras ledare, där uppfattningen av partiet har visat sig väga betydligt tyngre för väljarnas röstningsbeslut (Bellucci m.fl., 2015; Holmberg & Oscarsson, 2011).
Valundersökningarna ger ändå goda möjligheter att studera väljarnas uppfattningar om partiledarna och deras subjektiva bedömning av partiledarnas betydelse för röstningsbeslutet. Genom att spegla olika partiers väljare mot varandra och genom att jämföra med motsvarande uppfattningar i tidigare val är det möjligt att skapa en bild av hur partiledarna uppfattas och vilken betydelse de har för sina partier. Här presenteras siffror på partiledarnas popularitet i relation till deras parti, men också väljarnas uppfattning om hur avgörande partiledaren var för deras röstningsbeslut. Motsvarande uppgifter från tidigare val finns i valforskningskonsortiets rapport Den finländska väljaren 2003–2023 (Isotalo m.fl., 2023) och i tidigare rapporter (von Schoultz, 2016; von Schoultz m.fl., 2020). Resultaten pekar på att det vid riksdagsvalet 2023 fanns en tydlig Sanna Marin-effekt, även om det inte räckte ända fram till en valseger.
Partiledarna som sänken eller flöten
Figur 1 visar partiledarnas och deras partiers popularitet både i hela väljarkåren och bland partiers egna väljare. Först kan vi konstatera att Sanna Marin är den partiledare som får högst popularitetsbedömning i hela väljarkåren (mörkblå). På den elvagradiga gilla-ogilla-skala som ligger till grund för grafen når Marin upp till 6,2. Detta är den högsta bedömning som en partiledare för SDP har haft under hela den 20-årsperiod som valforskningskonsortiet har genomfört sina mätningar (2003–2023). Endast Centerns tidigare ledare Matti Vanhanen (6,2 år 2007) och Juha Sipilä (6,2 år 2015) har nått upp till en lika hög nivå. Näst populärast är Petteri Orpo (Saml) (5,4) och efter honom följer Li Andersson (VF) (5,3) och Sari Essayah (KD) (5,3). De minst populära partiledarna är Hjallis Harkimo (RN) (4,3) och Maria Ohisalo (Gröna) (4,3).
Eftersom den bedömning som väljarna gör av partiledarna påverkas av den syn man har på partiet är det vanligt att jämföra skillnaden mellan partiet och ledarens popularitetssiffror (Garzia, 2012; Mughan, 2015). På så sätt kan man få en uppfattning om ledaren fungerar som ett flöte eller ett sänke för sitt parti (Holmberg & Oscarsson, 2011). Om man är intresserad av effekter på partivalet är det framför allt relevant att studera bedömningarna bland de väljare som valde att rösta på respektive parti (mörkröd och orange). Det dominerande mönstret är 2023 att partierna är populärare än sina ledare. Det kan dels tolkas som att partiet har varit viktigare än ledaren för valet att rösta på partiet, vilket ligger i linje med senaste års utveckling mot en starkare ideologisk uppdelning och en starkare betoning på partiet framom kandidater (se Isotalo m.fl., 2023). Men det kan också tolkas som att partiets ledare har fungerat som ett sänke snarare än ett flöte för sitt parti, genom att inte genom sin person attrahera nya väljare in till partiet. Som framgår av de blåa markeringarna i figur 1 är det bara tre ledare som är populärare än sina partier: Marin (SDP) (+0,4), Andersson (VF) (+0,3) och Essayah (KD) (+0,1). Uppenbara sänken var Ohisalo (Gröna) (-1,0), Saarikko (C) (-1,0), Harkimo (RN) (-0,7) och Orpo (Saml) (-0,7).
Andra intressanta observationer i figur 1 är att de mindre partiernas kvinnliga partiledare är relativt populära i hela väljarkåren (Andersson, Essayah och Henriksson), inte minst i relation till sitt parti. Det är också värt att notera att Riikka Purra (Sannf) (5,1) inte väcker lika mycket negativa känslor som Sannfinländarnas tidigare partiledare Jussi Halla-Aho gjorde 2019 (4,2).
Väljarnas subjektiva bedömmningar om partiledarens betydelse
I figur 2 presenteras siffror över den betydelse som väljarna själva anger att partiledarna har haft för deras val av parti: dels att partiets ledare är lämplig som statsminister, dels att partiet har en bra ledare. Resultaten för statsministeralternativet är tydliga och pekar mot en tydlig Marineffekt. Hela 50 procent av SDP:s väljare anger att ”partiets ledare var lämplig som statsminister” var ett avgörande skäl för deras val att rösta på SDP, vilket kan jämföras med 19 procent bland Samlingspartiets väljare och 34 procent bland de sannfinländska väljarna. Eftersom endast de partier som ligger i topp i opinionsmätningarna inför valet har realistiska möjligheter att leda den regering som bildas efter valet är det naturligt att övriga partiers väljare i lägre utsträckning anger ledarens statsministerkvalitet som avgörande för röstningsbeslutet.
För det andra skälet är fördelningen jämnare, men även här är SDP:s väljare i topp, med 33 procent som anger skälet ”partiet hade en bra ledare” var avgörande för deras röstningsbeslut. Siffran är anmärkningsvärd sett ur ett längre perspektiv. SDP:s väljare har i de mätningar som har gjorts sedan 1991 (2002–2023 vid varje val) varit betydligt mindre fokuserade på ledaren och andelen har varierat mellan 4 (Paasio 1991) och 20 procent (Rinne 2019) (Isotalo m.fl., 2023). Nära SDP/Marin kommer även KD/Essayah (28 %), Sannf/Purra (28 %) och VF/Andersson (26 %). Den lägsta betydelsen har partiledaren haft för Samlingspartiets väljare, där endast sju procent av väljarna anger att ”partiet har en bra partiledare” som avgörande för sitt röstningsbeslut. Det är på samma nivå som 2003 när Ville Itälä var partiets ledare och endast högre än 1991 (5 %, Suominen).
Avslutning
I riksdagsvalet 2023 var en partiledare populärare än de övriga. Sanna Marin var den ledare som var överlägset populärast i hela väljarkåren och hon var den ledare som fungerade som det starkaste flötet bland partis egna väljare. SDP-väljarna hänvisade också i historiskt hög utsträckning till just partiledaren som avgörande för partival, både vad gäller att vara lämplig som statsminister och att vara en bra partiledare över lag. Det motsatta mönstret framgår tydligt för Samlingspartiets väljare och deras bedömning av Petteri Orpo. Orpo är i och för sig relativt omtyckt i väljarkåren i stort, men bland partiets väljare rosar han inte marknaden. Inte sedan 2003 har en så liten andel av Samlingspartiets väljare angett att partiledaren var avgörande för deras partival (7 %) och trots att partiet ledde i opinionsmätningarna inför valet var det färre än vad femte Samlingspartistisk väljare som angav att Orpos lämplighet som statsminister var avgörande för deras val av parti.
Det kan tyckas självklart att ledarna genom sin framträdande position spelar en avgörande roll för sina partiers framgångar och för maktbalansen i riksdagen. Många väljare hänvisar också till just ledarnas betydelse när de motiverar sitt partival. Samtidigt kan resultatet av 2023-års riksdagsval ses som beskrivande för forskningen kring partiledareffekter i Finland och många andra länder. Sanna Marin som sannolikt bidrog till SDPs starka valresultat meddelar efter valet att hon avgår från sin ledarposition. Petteri Orpo som fungerade som ett tydligt sänke för Samlingspartiet blir landets statsminister. Ledarna är viktiga, men bara en av många faktorer som tillsammans avgör valutgången.
Åsa von Schoultz, Helsingin yliopisto | Helsingfors universitet, asa.vonschoultz@helsinki.fi
Källförteckning
Bellucci, P., Garzia, D. & Lewis-Beck, M. S. (2015). Issues and leaders as vote determinants: The case of Italy. Party Politics, 21(2), 272–283. https://doi.org/10.1177/1354068812472583
Garzia, D. (2012). Party and leader effects in parliamentary elections: Towards a reassessment. Politics, 32(3), 175–185. https://doi.org/10.1111/j.1467-9256.2012.01443.x
Holmberg, S., & Oscarsson, H. (2011). Party leader effects on the vote. Teoksessa A. Kees, A. Blais & H. Schmitt (toim.), Political leaders and democratic elections (s. 35–51). Oxford University Press. https://doi.org/10.1093/acprof:osobl/9780199259007.003.0003
Isotalo, V., Järvi, T., Söderlund, P., & von Schoultz, Å. (2023). Suomalainen äänestäjä 2003–2023 | Den finländska väljaren 2003-2023. Vaalivälähdykset | Valglimtar 2023:13.
Karvonen, L. (2010). The personalisation of politics: A study of parliamentary democracies. ECPR Press.
Mughan, A. (2015). Parties, conditionality and leader effects in parliamentary elections. Party Politics, 21(1), 28–39. https://doi.org/10.1177/1354068812462930
von Schoultz, Å. (2016). Puolueiden puheenjohtajien merkitys ja vaikutus äänestyspäätökseen. Teoksessa K. Grönlund & H. Wass (toim.), Poliittisen osallistumisen eriytyminen – Eduskuntavaalitutkimus 2015 (s. 159–176). Oikeusministeriö.
von Schoultz, Å., Järvi, T., & Mattila, M. (2020). Edustuksellisuuden henkilökohtainen ulottuvuus – puoluejohtajat ja ehdokkaat. Teoksessa S. Borg, E. Kestilä-Kekkonen, & H. Wass (toim.), Politiikan ilmastomuutos: Eduskuntavaalitutkimus 2019 (s. 288–306). Oikeusministeriö.